Efter fem års krig i Irak håller USA på att besegras och tvingas att dra sig tillbaka. Men fortfarande inser inte omvärlden motståndets betydelse. Inte ens vänstern i väst erkänner motståndet. Det är hög tid att ändra på det. Det sade journalisten och författarinnan Eman Ahmed Khammas från Bagdad på IrakSolidaritets möte i ABF-huset i Stockholm 31 oktober 2007.– Det viktigaste just nu är att ockupationsmakten har kollapsat och håller på att besegras. Det medger USA självt, och det är motståndets förtjänst. Men ockupationen har inneburit grova brott av alla slag mot det irakiska folket, och situationen för människorna i landet är mycket svår, säger hon. USA ställer villkor USA söker en utväg, men ställer två villkor: för det första att man ska se ut som segrare när man drar sig tillbaka, för det andra att man ska få vissa strategiska, ekonomiska och politiska fördelar av de stora satsningar som detta projekt inneburit – att få rätt till olja, militär närvaro och den jättelika amerikanska ambassaden, som snarare är ett befäst fort än en diplomatisk beskickning, i Bagdad. För det irakiska folket är situationen katastrofal. De har ingen stat, inga lagar, ingen säkerhet, inget normalt liv, berättar Eman Ahmed Khammas vidare. Inget inbördeskrig
-I västpressen rapporteras nästan bara om den ”politiska processen” och om terroristbomber. Men att det skulle pågå inbördesstrider mellan irakierna är inte sant. Och någon politisk process pågår inte heller; bara olika försök av ockupationens anhängare att arrangera sina inbördes förhållanden. Men det påverkar inte folket och saknar därför intresse för dem. Någon försoning existerar inte. Regimen, som tog sex månader att bilda, skulle ha kollapsat utan USA:s stöd. – Sedan första ockupationsdagen har USA arbetat på att skapa konflikter, men det finns inget hat mellan shia och sunni, eller mellan kristna och muslimer, eller mellan araber, kurder och turkmener etc. Genom historien har vi alla upplevt oss som irakier och aldrig haft några sådana motsättningar mellan olika folkgrupper. – Men det finns väpnade grupper, miliser, som tillhör det ena eller andra av regeringspartierna. De slåss inte mot ockupationen eller regeringen. Det är de som slåss i sektstrider. Amerikanarna är angelägna om att tillintetgöra bilden av motståndet. Världens media är ett av de viktiga vapnen mot Irak – liksom bomber och raketer, anser Eman Ahmed Khammas. Det började långt före ockupationen. Nu finns det alternativ, små men viktiga, till den etablerade mediabilden. Men motståndet har haft svårt att övertyga världen. De gjorde sitt jobb och brydde sig inte om vad andra tyckte. – Nu, efter fem års strider, är det viktigt att fredsrörelsen och vänstern erkänner motståndet. Jag blir beklämd när jag serpersoner som säger sig vara mot kriget, också ta avstånd från motståndet. Irans och Turkiets roll Efter sitt anförande fick Eman Ahmed Khammas frågor från publiken, bland annat om hur hon såg på Irans respektive Turkiets roll. – Om USA lämnar Irak nu, blir det ingen iransk invasion. De spelar ett smutsigt spel, men motståndet är starkt nog för att värna vårt lands integritet. Vårt folk har inget intresse av att slåss mot Iran.
– För Turkiet är den nuvarande situationen ett lysande tillfälle. Det finns ingen statsmakt i Irak, ingen fungerande regering, ingen armé. Presidenten kan inte göra någonting för att försvara sitt folk även om han har USA:s stöd. Saddam Hussein – Före ockupationen hade vi många svårigheter, men vi hade säkerhet, en stat, utbildning, hälsovård, ett normalt liv. Det är vårt land, och det är bara vi som har rätt att bestämma om Saddam var bra eller dålig. Det fanns olika uppfattningar bland irakier om det, men det är ingenting som USA ska avgöra åt oss. Nu är Saddam Hussein en nationell hjälte. Framtiden
– USA:s senat antog en resolution om att dela Irak i tre delar för att "stoppa sektstriderna och våldet". En sådan delning skulle öka den etniska rensning som pågår. Reaktionen på resolutionen är viktig. Alla irakier var helt emot den, till och med de som är för ockupationen. Det var en mycket klar reaktion. – Beträffande framtiden är jag hoppfull. Det finns två skäl för det. Det första är historien: Alla ockupationer i historien har slutat med nederlag för ockupanten. I Irak har det gått fortare än jag trodde. Det andra skälet är att jag känner mitt folk. De är starka. Jag tror inte på de skräckscenarier som målas upp, om inbördeskrig eller iransk invasion. Jag tror på det irakiska folket.
Faktaruta:
Eman Ahmed Khammas är författainnna, journalist och översättare. Under en period förestod hon Occupation Watch Center i Bagdad. Hon har dokumenterat och filmat från krigsdrabbade områden runt om i Irak. Hon har tagit vittnesmål från människorna på platsen och bland annat gjort filmen ”Kvinnornas historia”. För dessa aktiviteter hotades hon och hennes döttrar till livet, och de sökte därför och fick politisk asyl i Spanien. – Jag är bedrövad över att det irakiska folket har förråtts av Förenta Nationerna och världens stater och lämnats att slaktas av supermakten USA. Själv är jag irakier, men jag är inte en del av det väpnade motståndet. Men som irakisk kvinna är jag med och bekämpar USA:s världsstrategi, säger hon.
Över 100 000 kr till Fallujainsamlingen Fallujainsamlingen, som startade 2005, satte som mål att samla in 100 000 kr senast i december 2007. Det målet har uppnåtts med råge. Redan 31 oktober var man uppe i 114 670 kr, berättade kassören Mike Powers vid mötet i ABF-huset. – Att vi nu nått ett etappmål inspirerar oss naturligtvis att gå vidare och öka våra ansträngningar för att bistå det irakiska folket. Fallujainsamlingen, pg 116 73-1.
Senast ändrad: 2007-11-04
IrakSolidaritets Plattform
• USA ut ur IRAK – villkorslöst och omedelbart!
• Ett fritt och självständigt Irak!
• Stöd motstånds- kampen!
• Inget svenskt stöd till ockupationen!
----------------------
• An unconditional and immediate US withdrawal from Iraq!
