USA:s överbefälhavare i Irak general Odierno tycker att 563 väpnade attacker mot de amerikanska styrkorna i landet är försumbara. Det är lugnt.
De irakiska motståndets aktioner mot de amerikanska ockupationsstyrkorna förtigs och blandas ihop med terroristdåd som ofta emanerar från Al Malikis ”regeringskretsar” som slåss om maktutrymme inför parlamentsvalen i januari. Det handlar om en av världens mest korrupta regimer som håller sig kvar med hjälp av terrormetoder, massarresteringar och naturligtvis ockupationsstyrkornas deltagande.
Siffrorna visar på det fortsatta motståndet mot ockupationen. Trots att USA hävdar att man lämnat städerna (enligt Säkerhetspakten) och håller sig instängda på baserna, sker dessa attacker.
Naturligtvis är det inte sant att USA har lämnat Iraks städer och USA deltar i 100-tals operationer varje dag i Irak, men USA skickar fram den irakiska marionettregimens trupper och operationerna sker tillsammans med de irakiska styrkorna. Ingen ”body count” sker för de irakiska soldaterna.
Det irakiska motståndet fortsätter, men under svåra omständigheter. Den etniska uppdelningen som USA genomdrivit i Bagdad där sunni-och shiamuslimer som tidigare levde tillsammans, tvångsmässigt segregerats och där många kvarter under medial tystnad har muromgärdats. Det är mycket svårt att ta sig fram i Bagdad. Ständiga kontroller sker av bilar och förbipasserande.
Många som gjorde civilt motstånd mot ockupationen har till viss del fysiskt utrotats och tvingats i flykt i eller utanför Irak. Miliser från de sekteristiska regeringspartierna bevakar respektive område.
USA:s taktik att utnyttja folkets ilska mot Al Qaida, köpa tjänster av vissa lokala shejker som i Anbarprovinsen för att som det hette slå ner Al Qaida för att sedan ta itu med ockupationen, har varit ett bakslag för motståndet. Dessa så kallade Al Sahwa eller väckelseråden lovades tjänst i armén och framtida utkomst. Al Maliki har motsträvigt anställt ett antal, men missnöjet är stort bland Al Sahwa. Troligen återvänder en del till motståndet mot ockupationen.
Motsättningarna inom ockupationens anhängare är stora och de brukar, våld, attentat och massarresteringar i sin maktkamp inför parlamentsvalen i januari 2010.
Denna ”söndra och härska”politik av känt kolonialt snitt, har försvårat för motståndsrörelsen, men inte rubbat den i sin icke-sekteristiska hållning och sin kamp för att rikta attackerna mot ockupanterna i första hand.
Motståndet fortsätter under total tystnad i media. Det enda vi läser om i media är terrordåd.
Terrorister och motståndsmän sammanblandas medvetet.
En stor del av den senaste tidens terrordåd har begåtts av ockupationens hantlangare som slåss om inflytande.
Motståndets organisationer framhåller ständigt att ockupationsmakten styrkor är målet för deras attacker och att de aldrig attackerar civila Varför skulle de göra det?
Såväl den amerikanska som den irakiska folkmajoriteten vill att USA lämnar Irak.
